Här är mina fullständiga tankar om Dan Wangs nya bok, "Breakneck: China's Quest to Engineer the Future", som säljer som smör. Låt mig börja med att säga att om du är intresserad av Kinas omvandling – särskilt den ekonomiska aspekten – rekommenderar jag starkt den här boken. Den är utmärkt skriven av någon med omfattande förstahandserfarenhet i Kina. Wang kombinerar en gedigen analys av Kinas ekonomi med sina egna personliga iakttagelser från sina resor och boende där. I kombination med att prosan är så fängslande blir boken riktigt svår att lägga ifrån sig. Det är helt enkelt superfascinerande att läsa. Huvudargumentet i boken är att Kina är en nation av ingenjörer, på gott och ont. Landet bygger och uppnår anmärkningsvärda bedrifter i en rasande takt, men detta tekniska tänkesätt kommer också med mänskliga och sociala kostnader. Wang lyfter fram den positiva sidan av den tekniska staten genom dess ekonomiska prestationer: megaprojekt för infrastruktur, tillverkningsdominans och tekniska framsteg i en skala och hastighet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Han undersöker också den mörkare sidan: Kinas auktoritära och ibland inhumana inställning till sociala frågor, som ettbarnspolitiken och covid-nedstängningarna. Min främsta kritik mot boken är att den ibland kan läsas som en kritik av Kina ur ett västerländskt perspektiv. Kanske är det orättvist mot Wang – han växte trots allt upp i Kanada och USA. Detta *är* hans perspektiv. Och till hans heder ska sägas att Wang gör ett anmärkningsvärt jobb med att försöka förstå Kina genom den linsen. Men för min smak lutar boken alltför mycket åt att jämföra Kina med USA – att använda USA som en måttstock, eller att formulera frågor kring hur USA bör reagera för att förbli konkurrenskraftigt. Jag skulle ha velat se Wang utforska Kinas politiska och ekonomiska system djupare och ta upp frågor som: Vilka är rötterna till statens legitimitet, och är denna legitimitet stark? Vad är den logiska grunden för bristen på pluralism, om någon? Och kanske viktigast av allt, varför står låginkomstländer inför en annan politisk och ekonomisk verklighet än höginkomstländer? I de nuvarande diskussionerna om Kina är det alltför många analytiker, särskilt i väst, som särskilt undviker den sista frågan. Även om Kina är unikt, har dess utvecklingsväg anmärkningsvärda likheter med de så kallade östasiatiska "tigrarna". Vi har sett liknande utvecklingar i Sydkorea och Singapore, där demokratiska institutioner och starkare socialpolitik följde industrialiseringen snarare än föregick den. Som Alice Amsden, forskare i Sydkoreas industrialisering, noterade: snabb industrialisering tenderar att skapa strukturella förutsättningar för social förändring. Vi bör därför fråga oss om det verkligen är rätt väg att gå att jämföra Kina med USA eller Europa när vi försöker förstå landets omvandlingsbana. Med tanke på Wangs djupa kunskap om Kina skulle jag ha förväntat mig en mer detaljerad analys av den "röriga" utvecklingsprocessen och de begränsningar under vilka Kina verkar, snarare än att sätta höginkomstländer som riktmärke. Med det sagt noterar Wang genom hela boken att USA skulle kunna lära sig av Kinas ingenjörstänkande. Kritiken går alltså åt båda hållen. Kanske är det till och med en komplimang till Kina att Wang då och då bedömer landet som om det redan vore en rik nation. Det är naturligtvis en rik nation på många sätt. Men landet genomgår fortfarande en snabb socioekonomisk omvandling, till skillnad från de flesta höginkomstländer idag. Sammanfattningsvis, även om jag har dessa kritiska anmärkningar om boken – som onekligen speglar mina egna intressen, perspektiv och utbildning, särskilt inom utvecklingens politiska ekonomi – är "Breakneck" en bok som jag starkt rekommenderar till alla som vill förstå Kinas ekonomiska omvandling bättre.