För en månad sedan vid den här tiden satt jag tyst i korridoren på Timponogos sjukhus. Sjukhusvåningen där de lät oss vänta var tom, tyst och dyster. Jag kommer aldrig att glömma polisen som vaktade en av dörrarna och fick tårar i ögonen när han berättade för mig att hans son var på UVU.