Den senaste veckan har lärt mig mer om det här området än vad de senaste åren har gjort. Jag såg ett samhälle samlas för att tala för frihet, för fred, för barnen i Gaza. Konstverken skapades med omsorg, tanke, smärta och medmänsklighet. Oräkneliga människor dök upp, konstnärer som stöttade konstnärer, samlare som stöttade konstnärer. De flesta köpte mer än ett stycke och delade stolt med sig av sina förvärv, tidslinjer som lyste i rött, svart, vitt och grönt. Vet du vem jag inte såg? De självutnämnda mecenaterna av konsten och tankeledare. De var tysta. Inget samlande, inget stöd av något slag. Styrkan i detta utrymme kommer från dem som lever och andas dess värderingar. Inte hypen, inte påsarna, inte kabalen. Den kommer från konstnärer som lägger ner sin själ i sitt arbete, som stöttar varandra och från dem som delar med sig av och förstärker sina röster. På några dagar lärde jag mig att det som verkligen betyder något inte är vem som skriker högst, eller vem som påstår sig vara en expert, utan de som dyker upp när det betyder mest. Tack till @ArtForHumanityx och de som står bakom detta initiativ för att ni organiserade en sådan fantastisk insamling, och till alla som dök upp för att visa ert stöd.