Vissa dagar är det svårt att ha en så här perma-optimistisk syn på saker och ting. Men ärligt talat kan jag inte komma på något annat sätt att existera på. Jag drömmer och hoppas på en bättre framtid, egentligen inte för mig själv, men för min son. Och fan, jag vet inte exakt vad jag ska göra eller hur jag kan påverka den framtiden exakt, men jag kommer att fortsätta att göra det jag gör. Och gå framåt mot en ljusare framtid. Jag kommer alltid att se till att stödja mina medmänniskor i deras rätt att tala fritt i ett öppet och offentligt samtal, oavsett om jag inte håller med om vad de säger eller inte, och jag kommer att se till att min son förstår hur viktig denna rättighet är och hur vi inte får förlora den ur sikte. Att han måste respektera och ta hand om sina medmänniskor, för det enda vi har är varandra. Och att aldrig vika sig för viljan hos dem som bara vill splittra oss, hata varandra och förgöra oss själva. Att gå framåt är att göra det tillsammans. Vi måste göra det så att framtiden för dem som fortfarande håller på att lära sig gå, som inte kan bilda meningar, som just har börjat lära sig grundläggande matematik och som ser på sina föräldrar som exempel på hur vi existerar i den här världen, har en vacker och fredlig värld att leva i. Allt är för dem. Har alltid älskat det här Sagan-citatet, så jag lämnar det där. Mycket kärlek till er alla ❤️ "Trots alla våra misslyckanden, trots våra begränsningar och fel, är vi människor kapabla till storhet."