En gång hade min familj en engelsk bulldogg som hette Buddy. Han var sinnesrubbad. När jag bjöd hem en vän gick han till attack mot vännen och ibland var jag tvungen att smälla igen dörren i ansiktet på honom när han flög genom luften mot min vän mitt i ett utfall. Ofta satt han bara där, sjönk ner i soffan och morrade åt oss medan vi tittade på TV, han satt bara där och morrade med ett förbannat uttryck i ansiktet. Han bet min mormor så att hennes hand blev blodig. Han var elak mot alla i min familj utom mig. När han bajsade antog han ett vilt generat uttryck i ansiktet, mycket sårbart, som "snälla, bråka inte med mig just nu". Han hade en liten stump istället för en svans, så när han var glad vickade han på hela bakre halvan av kroppen. Han dog av en hjärntumör, vilket förmodligen var det som gjorde honom så elak hela tiden. Jag älskade den hunden