Jag har aldrig varit en stor läsare av noveller, men jag plockade av en slump upp den här på en biblioteksförsäljning och har totalt förälskat mig i William Trevors skrivande. Han är en mästare på att få dig att bry dig intensivt om karaktärer i mycket vardagliga situationer: någon som dricker te, väntar på bussen, minns en liten förnedring från årtionden sedan (som en mer känslomässigt välanpassad person kanske hade glömt). De flesta av hans berättelser går framåt genom små observationer snarare än dramatisk handlingsmekanik, vilket kan vara en slags hit eller miss som ett berättargrepp, men fungerar utmärkt här. Hans karaktärer är ofta bristfälliga, ömkansvärda, människor som har ställt till det för sig på förutsägbara sätt (eller som har upplevt stora motgångar) och som ibland blir självmedvetna först när berättelsen slutar. Men han tillkännager aldrig något av detta direkt, och hans prosa är enkel och opretentiös, vilket för mig gör att den känslomässiga effekten slår hårdare. Jag är inte klar än men jag kan redan säga att jag kommer att bli ledsen när jag gör det... Den här boken är en mysig paus från att titta på facklitterära manuskript hela dagen 🥹