Den permanenta principen för den politiska erfarenheten är den om förnekande av tillfredsställelse. Masspolitik är i grund och botten dramer som mobiliserar genom löftet om katharsis, vilket skapar en förväntan om katharsis som deformerar sociala tragedier och förhindrar katharsis. Begär omintetgörs i samma process som genererar dem utan att någonsin nå ett kathartiskt tillfredsställande klimax. Det obevekliga flödet och den atmosfäriska mättnaden av händelser skapar en oändlig förväntan utan någon lättnad, vare sig i vissheten om ett slutligt haveri eller i avslöjande glimtar av framgång. En oändlig onanisession utan klimax.