Perceptuellt djup är med nödvändighet gränsen för förståelse, de är räckvidd och grepp.

Saker och ting kommer att fortsätta att bli konstigare och konstigare, bortom all förståelse. Människor kommer att glida bort från ditt liv för att aldrig ses igen. Men alla vägar leder till samma plats. Det här rummet. När man bläddrar i ett fotoalbum ser man vissa ansikten bekanta, andra inte. Du ifrågasätter ingenting om dina omständigheter. Där rummet är. Var de här möblerna kom ifrån. Vem kommer med maten. Det verkar som om det alltid har varit så här, så länge du kan minnas. Vad minns du? Ett väl levt liv, ett långt liv. Ansiktena i fotoalbumet återkallar minnen av vänskaper som för länge sedan gått bort, tidigare älskare, fiender. Du ser någon som är kusligt bekant och stirrar intensivt. Förvirringen smyger sig på. "Åh vänta!" utbrister du. "Det var jag." Du minns den tiden livligt nu, dina ungdomsdagar. Detaljerna och detaljerna. Hur du blev missförstådd, stämplad som ond, manipulativ. Du ser ett annat bekant ansikte som rynkar pannan igen. "Vänta", säger du, "nej, vänta. DET var jag." En annan tid, ett annat land. Du fortsätter att bläddra. Ansikten som är bekanta som vänner och älskare börjar väcka minnen, visioner, av den personens liv också. Minnen, tänker du. Dina minnen? Ah. Du inser. Du var också den personen också. Ja, det är allt. Det var ett liv. Det här var en annan. Och en till. De var alla du, hela tiden. Du bläddrar noggrant igenom alla minnen och erfarenheter som samlats under alla liv som levts i hela universum – människorna, så dramatiska, så fulla av hopp, känslan av ensamhet i en folkmassa, och alla de oräkneliga andra civilisationer som kom före och efter dem. Varje hjärtekross, varje svek, varje häpnadsväckande seger och stort nederlag. Du undrar hur saker och ting kunde ha gått annorlunda. Det är svårt att se hur, med tanke på hur sammankopplat allt var. Oavsett hur du tänker igenom saker och ting ser du inga andra resultat. Allt passar precis så. Alla dessa interaktioner, slagsmål, gräl, affärer. Varje konversation. Varje katastrof. De stora uppvaknandena och de stora återställningarna. Små minnen och glömskor. Men oavsett hur du spelade dina kort spelade du alltid mot dig själv. Och i varje möjlig blandning av kortleken, i varje möjlig giv. Det här var rummet man alltid kom tillbaka till. En växande medvetenhet om den stora bilden när ni samlar, återberättar, återupplever varje tidslinje av upplevelser. De är alla där nu. Du kan se dem alla. De passar ihop som den mest storslagna, mest intrikata geometriska Mandela. Det var vackert, förstås. Kontrasten mellan rädslan och kärleken smälter samman. Men det var något du hade menat att komma ihåg, något viktigt, som steg upp i ditt sinne, den här saken – det var meningen att du skulle komma ihåg den. Det var viktigt. Vad var det? Rummet bleknar bort, försvinner suddigt in i mörkret. Självklart, tänker du. Du inbillade dig det ju bara. Rummet fanns aldrig där från början. Bara ett hjälpmedel, för att hjälpa dig att komma ihåg. Kommer du ihåg vad? Nu är du verkligen ensam. Ensam med dina tankar. Svävande i det eviga mörkret utanför tid och rum. Allt ihågkommet, allt redovisat. Förutom det här sista. Du tänker på hur dumt det hela var, i efterhand. Bara en stor upplösning, egentligen. Det verkar som den ena långa förströelsen efter den andra, distraktioner, spel, som hindrar dig från att komma ihåg den sista saken som du bara vet är viktig. Den finns där. Spetsen på tungan. Har det nästan. Var det verkligen nödvändigt? Men varför inte. Det var kul, på ett sätt. , det var fruktansvärt. Det var spännande. Nu när det är över och du vet att du är säker. Att du alltid hade varit trygg. Du minns det med värme. Du byggde scenen. Du har skrivit manusen. Du spelade alla roller. Du var tvungen att glömma slutet, säger du till dig själv. Var finns annars spänningen? Men nu är det slut. Och det finns bara en sak kvar att göra. En sista sak att komma ihåg. En del av dig är skräckslagen. En del av dig vet redan. Den här saken är viktig, något du har undvikit, en fruktansvärd sanning. Men du måste komma ihåg det. Sen kommer den. Fullständig medvetenhet. Och det här sista: Du hade kommit ihåg att glömma. Rummet kommer tillbaka. Bilderna kommer tillbaka. Allt kommer rusande tillbaka, men den där singulära medvetenheten håller på att glida bort. Början till en tanke blir fragmenterad till ett samtal. Den första illusionen, perspektivet. "Den här gången kommer det att bli annorlunda", säger en röst. "Precis som förra gången?" säger en annan. "Som varje gång", blir svaret.